Den som vill läsa om min väg in, genom och ur missbruket, kan följa mig på  

www.myfans.se/pofferoxx666

En Väns Perspektiv

Eftersom jag skriver så mycket om mig själv ur mitt eget perspektiv, så tänkte jag idag låta den vän som känner mig allra bäst att få göra ett gäst-inlägg. Min absolut äldsta (som jag fortfarande har en vänskaps relation med) och närmsta vän, som har varit med både under min tid som missbrukare och som drogfri, Therese ska här få dela med sig av HENNES PERSPEKTIV på hur jag var och hur jag är idag;

Jag lärde känna Poffe när jag var i tonåren och inte mådde så speciellt bra själv. Mitt första intryck av Poffe som även kom att bestå var att han trotts perioder i sitt liv han inte mått bra är en levnadsglad person, han har nära till skratt och är en lojal vän. Vi fann varandra mycket i känslan av att inte riktigt passa in i Örkelljunga där vi båda växte upp. Vi var två outsiders som inte ens strävade efter att passa in utan vi gjorde det vi ville och tyckte om som mycket handlade om hårdrocken och festandet.

Vi började efter några år att spela i samma band, eller han spelade och jag sjöng. Vi gjorde aldrig några spelningar förutom för vänner i vår replokal och så småningom tröttande alla inblandade och vi splittrades. Under denna tid började Poffe dricka väldigt mycket och han började göra saker som han aldrig skulle gjort innan. Som att skita i att komma eller meddela sig när man bestämt att man skulle träffas och vid ett tillfälle kallade han mig för ett ord som jag inte accepterar att bli kallad för och detta gjorde att jag bröt kontakten med honom.

Det gick några år utan att jag och Poffe hade någon kontakt. Jag fick hela tiden höra rykten om att han börjat med droger och för varje gång jag hörde något om honom förstod jag att han gått djupare och djupare ner sig i träsket.

När jag fick höra att han injicerade amfetamin och var hemlös en kall vinter så var det dags för mig att svälja stoltheten och ta kontakten med min gamla vän. Jag ringde upp honom och bad honom att komma hem till mina föräldrar där jag och morsan satt länge och snackade med honom och fick höra hur jävligt han haft det på sista tiden. Vi ville ju såklart få honom att ta tag i sitt liv och sluta med drogerna men jag vet inte riktigt hur mottaglig han var just då men vi hade ett bra samtal där vid köksbordet den gången.

Lite senare tog Poffe verkligen tag i sitt drogmissbruk och slutade med amfetaminet. Han flyttade in till Helsingborg och vi umgicks bara sporadiskt. Sen när jag också flyttade in till Helsingborg började vi hänga mer igen. Poffe drack då väldigt mycket och jag minns speciellt en varm sommarkväll när vi var ute och gick med min Busan. Poffe berättar då när vi gått ungefär en timme att han druckit ett flak öl. Jag blev chockad eftersom för mig verkade han helt nykter. Jag började så klart prata om att detta inte var bra att han var så tolerant mot alkohol men de orden var inget som direkt påverkade honom just då.

Någon månad senare är vi ute på Helsingborgs-festivalen ihop och jag såg då hur mycket han kunde dricka på kort tid utan att egentligen bli riktigt full.

Poffe har efteråt berättat att han drack två lite sprit under den kvällen. Jag skulle upp och träna 05.00 på morgonen så jag drack inget och gick hem och la mig ganska tidigt. När jag vaknade på morgonen hade jag ett missat samtal från Poffe och en inspelning på telefonsvararen där han förklarade att han älskade mig och alltid kommer att vaka över mig men att han nu skulle ta sitt liv. Jag ringer honom i panik och telefonsvararen går in där han hade pratat in ”Detta är Poffe, jag kan inte svara för jag är död”. Ännu mer panik har jag när jag sätter mig i bilen och kör mot Poffes lägenhet och springer upp för trapporna och ringer på dörren. Hans rumskompis öppnar dörren och jag skriker ”Var är Poffe!”. Då kommer Poffe ut helt nyvaken och undrar vad det är. Då brister det för mig och jag börjar gråta och skrika att det är fan inte okej att prata in självmordsmeddelanden. När jag kör därifrån mot träningen så är jag fortfarande så skakig så jag kör mot trafiken och möter en buss på samma vägbana som jag kör.

Någon dag senare ringer jag upp Poffe när han är nykter och säger att detta är allvarligt och att han är alkoholist och att han måste ta tag i sitt liv annars kommer han dö inom en snar framtid. Detta säger han själv blev början till slutet på hans missbruksliv.

Poffe slutade dricka helt på egen hand och det gick bra men man märkte att han inte mådde bra och att han hade kvar en missbrukares tankebanor och självömkan. Han berättade att han egentligen inte såg någon mening att inte dricka för livet var så tråkigt ändå och att han funderade på att söka hjälp. Han fick hjälp via Livtaget och började gå på NA möten och fick så småningom även kontakt med KRIS. Man såg hur Poffe började må bättre och bättre och mer och mer komma ur gamla tankebanor.

Idag är Poffe en ännu bättre vän till mig än han någonsin varit. Jag är sjukt imponerad av hans resa och personliga utveckling och hans förmåga att viljan fortsätta utvecklas hela tiden. Det är en enorm glädje för mig som vän att se någon som varit på samhällets botten resa sig och till sist leva det livet han alltid drömt om. Idag är Poffe den rockstjärna han alltid velat bli, han har ett arbete där han genom sina erfarenheter kan hjälpa andra och han har en fin kontakt med sin familj.

Det jag önskar honom nu är att han hittar den kärleken som jag vet att han drömmer om!

Peace / The Gun 

Bilden är från Thereses födelsedag, då jag hoppade in i ett band som heter Royal Acid Orchestra på ett gig i Helsingborg den 30:e november 2012

Till Anhöriga

Under denna bloggs livslängd, har många anhöriga till missbrukare kontaktat mig och bett om råd.
De vanligaste frågorna är hur de ska hantera sina döttrar/söner som är fast i drogernas klor.
Jag tänkte därför skriva ett inlägg om hur man bäst hanterar en anhörig som missbrukar!
För det är alltid ett aktuellt ämne då ca 10 % av Sveriges befolkning har ett kemiskt beroende.
På varje enskild missbrukare, finns det ca 4-5 anhöriga som lider, vilket då är ca 40-50 % av Sveriges befolkning!

Till att börja med vill jag först och främst säga att det INTE är ert fel att er son, dotter eller partner missbrukar! Men ni kan förändra mycket genom att hantera och agera rätt!
Jag blir ofta kontaktad av mammor som känner sig som dåliga föräldrar för att deras barn har tagit droger. Och dessa mammor känner ofta stor skuld och skam för att deras barn, deras eget kött och blod har valt att leva i missbruk!
En mamma till en missbrukare får ofta höra att det är hennes fel att sonen/dottern tar droger! Han/hon lever i sin förnekelse och projicerar sitt dåliga mående på sin mamma. Varför? För det är så mycket enklare för oss att skylla över vårt misslyckade liv på någon annan. För att det gör för ont för acceptera sanningen och inse att det faktiskt helt och hållet är vårt eget verk!
När jag själv var aktiv i mitt missbruk, skyllde jag mer än gärna mitt misslyckade liv på mina föräldrar för att jag hade blivit en pundare. Men mina föräldrar har ALDRIG tryckt i mig några droger! Det var mitt eget briljanta beslut att börja ta droger.
En mamma frågade mig för ett tag sedan hur det kom sig att jag började med droger. Berodde det på fel umgänge?
Nej! Jag sökte mig till drogerna! Jag sökte mig till de som jag visste höll på med droger!
Tyvärr har vi inte alla samma förutsättningar i livet. Vi har inte alla samma privilegier när vi kommer till världen. Men att skylla sitt missbruk på en dålig start i livet är en riktigt dålig ursäkt.
Vi har ALLA själva valt att ta droger! Den missbrukare som påstår något annat, är inget annat än en lögnare!
Om någon alkoholist/narkoman, nykter som aktiv, läser och känner sig kränkt av detta, öppna ögonen och se DIN egen skit för fan!! Det är DU som själv har valt att ta drogerna! Ingen annan!!

Men hur ska då alla ni mammor, pappor, syskon, partners och vänner göra med er missbrukande familjemedlem/vän?
För det första ska ni sätta gränser! Och STÅ FAST vid era gränser!
Ge aldrig pengar till en missbrukare! Jag behöver väl knappast berätta vad pengarna går till?
Många mammor och pappor förstår vad pengarna går till och väljer därför att istället ställa upp med att åka och handla mat och/eller betala diverse räkningar, så som hyran och elen, åt sin missbrukande son/dotter.
Jag fattar att ni gör detta i all välmening för att det är ert barn, men ni är då indirekt med och finansierar ert barns pågående missbruk! Ju mer mat och räkningar ni betalar, desto mindre pengar behöver missbrukaren lägga på dessa utgifter och desto mer pengar har han/hon över till droger.
På så sätt är ni med och tar livet av ert eget barn. Ja, det låter hårt, men det är sant.
Era handlingar sänder dessutom signaler om att ni accepterar att ert barn tar droger.

Många mammor och pappor får ofta höra från sina missbrukande barn hur jävla usla föräldrar de är. Att det är "ert fel att jag är kriminell och missbrukare". Eller "ni har aldrig älskat mig".
Jag kan tänka mig att sådana ord kan göra fruktansvärt ont att höra från sitt eget barn.
I grund och botten handlar det om ert barn mår oerhört dåligt och projicerar över sitt dåliga mående på er för att lätta på sin egen smärta. För ingen missbrukare mår bra av att leva i misären. Det är ju en ren jävla ångest att leva i ett missbruk. Och för att överleva denna ångest, bygger vi upp förnekelse.
Och till skillnad från lögn, så tror vi på vår egen förnekelse. Den är VÅR sanning och verklighet, så länge vi är i missbruket.

Till sist vill jag uppmana alla er anhöriga till aktiva missbrukare att TA AVSTÅND!! Stäng dörren och släpp inte in ert barn/partner i era hem. Visa klart och tydligt att ni inte vill ha denna missbrukare i era liv.
Jag antar att det är många föräldrar som blir upprörda nu och frågar sig själva "hur ska vi kunna vända vårt eget barn ryggen"?!!
Grejen är att ni inte vänder ert barn ryggen! Ert barn är borta för länge sedan! Det är inte ert barn som kastar bort sitt liv på droger och kriminalitet! Det är en självcentrerad och empatilös jävla knarkare! En äcklig parasit som bara vill ha, men aldrig redo att kunna ställa upp och ge. Inte utan att ha några baktankar i alla fall!
När ni nu läser detta inlägg, kom ihåg att det är skrivet av en som själv har varit en självcentrerad och empatilös jävla knarkare. En före detta äcklig parasit som alltid bara skulle ha, men aldrig någonsin kunde ge utan att ha några baktankar...

Jag vill be Er som läser detta inlägg att dela just detta inlägg i så många sociala medier ni bara kan. Dela på Facebook. Ge adressen till denna blogg till så många vänner som möjligt. Jag känner till en del mammor som behöver läsa detta och vet att det garanterat finns MÅNGA fler anhöriga där ute som behöver läsa detta inlägg.

Jag vill även tillägna detta inlägg till min mamma och min pappa som har fått ta emot mycket skit genom åren. Till mina systrar för all oro och rädsla ni har fått genomlida. Och till mina föräldrars respektive, både dåvarande och nuvarande. Jag tillägnar detta inlägg till er allihop. Förlåt för allt jag gjort mot er!
Och TACK för det enorma stöd ni ger mig idag...